L. mot Finland (dom 27.4.2000)
Spørsmål om omsorgen for barn (artikkel 8 i konvensjonen), effektivt middel (artikkel 13 i konvensjonen) og muntlig forhandling (artikkel 6: 1 i konvensjonen)
L. var far till två flickor, P., född 1985, och S., född 1991. Samma år som S. föddes gifte sig L. med barnens mor, E., som kort efter S:s födelse drabbades av psykisk ohälsa. I januari 1992 togs barnen interimistiskt om hand av de sociala myndigheterna. I mars 1992 beslöt socialnämnden att slutligt omhänderta barnen. Föräldrarna tillerkändesefter någon tid en begränsad rätt till umgänge med barnen. Däremot förbjöd socialnämnden alla kontakter mellan barnen och deras farföräldrar. L. begärde också att omhändertagandet av barnen skulle hävas, men denna begäran avslogs. Vid förvaltningsdomstolarna fördes processer om omhändertagandet av barnen, om föräldrarnas och farföräldrarnas rätt till umgänge med dem samt om ett eventuellt hävande av omhändertagandet. När det gällde umgängesrätten begärde L. och farföräldrarna att en muntlig förhandling skulle hållas vid länsrätten. Detta vägrades av denna domstol, som motiverade avslaget med att det vid en muntlig förhandling sannolikt inte skulle framkomma några nya omständigheter av betydelse och att en sådan förhandling därför var uppenbart obehövlig.
L. och dennes far, som båda var klagande vid Europadomstolen, hävdade där att omhändertagandet av barnen var en alltför drastisk åtgärd och att myndigheterna inte hade handlat så, att de främjat en återförening av barnen och deras familj. De gjorde gällande att omhändertagandet av barnen, vägran att häva omhändertagandet ochförbudet mot umgänge eller inskränkningarna i rätten till umgänge med barnen stred mot deras rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8 i konventionen. De menade också att deras rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel inte hade respekterats. Europadomstolen fann att det var fråga om ingrepp i rätten till respekt för familjelivet, att dessa ingrepp stått i överensstämmelse med finsk lag och att de tjänat de legitima syftena att skydda barnens hälsa eller moral samt deras fri- och rättigheter. Frågan var emellertid om kravet i artikel 8:2 i konventionen på att en inskränkning i rättigheten skall vara ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle” också var uppfyllt.
Europadomstolen fann att förhållandena i familjen hade varit sådana att myndigheterna hade haft skäl för sin bedömning att det var nödvändigt att omhänderta barnen. Domstolen konstaterade också att L. och hans far hade fått medverka i förfarandet rörande omhändertagandet i tillräcklig grad för att de skulle kunna tillvarata sina intressen. De hade också haft tillgång till effektiva rättsmedel vid förvaltningsdomstolarna. Omhändertagandet stred därför inte mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen.
När det sedan gällde vägran att upphäva omhändertagandet framhöll Europadomstolen att omhändertagande av ett barn normalt skall ses som en temporär åtgärd och att myndigheterna har att handla på sådant sätt att de främjar en återförening av barnet med dess föräldrar. En avvägning skall ske mellan barnets intresse av att förbli omhändertaget och föräldrarnas intresse av att åter få hand om barnet, men särskild vikt skall fästas vid barnets intresse, vilket beroende påomständigheterna kan ges företräde framför föräldrarnas. I det aktuella fallet fann Europadomstolen omständigheterna vara sådana att myndigheterna hade haft skäl för sin uppfattning att ett fortsatt omhändertagande låg i barnens intresse. Något brott mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen förelåg därför inte i detta hänseende.
Europadomstolen analyserade därefter de begränsningar och förbud som beslutats i fråga om rätten till umgänge med barnen.
När det gällde L. konstaterade domstolen att dennes umgänge med barnen hade inskränkts men att han ändå hade haft möjlighet att regelbundet träffa barnen. Det hade funnits omständigheter — bl.a. misstankar om incest — som gjort det rimligt att begränsa umgängesrätten på sätt som skett.
När det gällde barnens farfar pekade Europadomstolen på att det även beträffande honom hade förekommit misstankar om incest. Dessutom hade båda barnen senare förklarat att de inte önskade träffa sin farfar. Denne hade hindrats från all kontakt med barnbarnen, vilket var en drastisk åtgärd när det gällde relationen mellan barn och farföräldrar, men Europadomstolen fann att myndigheterna under de rådande omständigheterna hade varit berättigade att vidta denna åtgärd.
Inte heller i fråga om umgängesrätten förelåg därför enligt Europadomstolens mening något brott mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen.
L. och dennes far klagade slutligen också över att länsrätten vägrat att hålla en muntlig förhandling i förfarandet om umgängesrätten. Europadomstolen fann att det i detta fall inte hade förelegat några exceptionella omständigheter som kunde motivera ett avsteg från principen om att en part skall ha rätt till en sådan förhandling. Pådenna punkt konkluderade Europadomstolen därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.